Som arbetslös har jag mycket tid att fundera över saker och ting. Framförallt på sånt som tidigare varit totalt ointressant . När jag inte söker jobb går tiden åt till att analysera mina egna misstag och politikers sätt att tänka och alla vurpor de gör. Framförallt har dumburken blivit ett komplement till min tråkiga vardag, som konstant matar mig med stora mängder av intetsägande informationen. - Självklart är det mitt eget fel. - Va f-n, det är ju bara att stänga av skiten! Men det har liksom blivit en livsstil att se på all dynga som kommer ur kloaklådan. - Vare sig jag vill eller inte!. Förut skulle det aldrig falla mig in att se en politisk debatt på någon av kanalerna. Bara tanken på det gav mig sura uppstötningar, och innebar snudd på en klubba i brallorna. - Men nu är det annorlunda. Inte på så sätt jag har ändrat uppfattning. Jag har fortfarande samma syn. Men känner inget behov numera av att kasta upp eller lägga en kabel i soffan när jag ser på en svammeldebatt. Dock är interpellationsdebatterna mer sanningsenliga och innehållsrika än resten av ljug- och propagandadebatterna.
Samtidigt är det ett bra sätt att få en inblick i hur förtroendevalda lyckas konstruera underlag till egentligen helt idiotiska förslag. Som är dömda att misslyckas. En dokumentär som varmt kan rekommenderas för de som inte sett den är – ”Vem vill bli pensionär” av Dan Josefsson. När jag själv såg programmet kände jag mig faktiskt lyckligt lottad som arbetslös.
Med dagens system är de flesta tvungna att jobba fram till 69 års ålder. Såvida man inte har lagt stora belopp på privata pensionsförsäkringar. Och då snackar vi inte endast om någon tusenlapp i månaden. I USA försökte Bush genomföra ett snarlikt förslag men motståndet var för stort och förkastades. Den amerikanske professorn som medverkade i programmet svarade på frågan - varför gick förlaget igenom i Sverige då? - Ja, ni har väl politiker med större inflytande och makt, hehe! I programmet tog man även upp alla oss som inte brydde sig om att göra egna val när det begav sig. Vi placerades då i sjunde AP-fonden som har gjort en brakförlust på allt för vilda spekulationer. Värdet på sjunde fonden (dina och mina pengar) har dessvärre minskat med en tredjedel, kul va!
SE Dokumentären -väldigt bra och informativ.
Länk till.......
http://josefsson.net/dokumentaerer/79-vem-vill-bli-pensionaer-2003.html
En sen sen kväll snudd på midnatt för ett litet tag sen. Låg jag i sängen och blängde i taket. - Gick f-a inte att somna. Skallen var full med skit som inte ville avlägsna sig. Tog mig upp om än något yr från slafen. Drog igång 12 koppar kaffe och bänkade mig framför datorn. - Va f-n ska jag göra nu, tänkte jag. Långsamt kröp det fram tankar och frågor kring hur ett litet land som Sverige ska hävda sig i en global värld i framtiden. - Med underlag av hur situationen ser ut idag. Frågor som jobben, ekonomin, industrin, politik, nytänkande, pensioner, EU osv. Fyllde min min skalle till bristningsgränsen så att jag faktiskt blev sovtrött. - Men nu ville jag inte sova. Fyllde på kaffe i den största te-muggen jag äger. - Tror den rymmer fyra koppar. - Nä, nu j-a ska här spånas, var allt jag tänkte på.
Jobben är en av de stora knäckfrågorna. Och inte bara fram till valet 2010. Det lär bli en pärs att konstruera en hållbar och långtgående lösning för den svenska marknaden. Som blir mer och mer osynlig bland de stora ekonomierna. Tyvärr pågår en nedmontering av arbetsmarknaden och välfärden med obskyra metoder. Som regeringen Reinfeldt är ansvarig till. - Varför fortsätter arbetslösheten att öka när det går åt andra hållet får våra grannar? - Varför ska sjuk arbeta när det finns friska som kan göra jobbet? Politiker måste börja inse verkligheten. Den inre svenska marknaden måste anpassa sig till den övriga världen. Först gäller det att få igång den, även om det kostar. Bort med höga ingångslöner. Gör om kollektivavtalen. Satsa på utbildningar, lärlingsutbildningar. Satsa mycket på företagande utan en massa snacka som inte leder någonstans. Öppna upp för nära samarbete med grannländerna - ”Som om det vore en och samma nation”. Partierna måste också lära sig att jobba över blockgränserna. Det fungerar inte med en omodern prestigeinriktad politik. På en global marknad måste man bete sig som en psykopat för att överleva. Det gäller även lilla Sverige. Det handlar kort och gott om att krossa eller krossas. - Låt oss säga att en ingenjör i Kina kostar 100 kr/tim och i Sverige ligger priset 1000 kr/tim. - Det talar sitt tydliga språk vem som är en vinnare. EU är ingen snäll kompisklubb som träffas ibland och dricker te ihop. Det är en ekonomi som kräver det yttersta av medlemsländerna. Och Sverige är inget undantag. I EU måste varje nation kunna hävda sig. Som innebär det ena eller det andra. Dvs. antingen genom prestation eller pga. storlek. I dagsläget gäller ingetdera Sverige. Sen en sak till: - Regeringen kan säga vad de vill. Men protektionismen förekommer inom hela EU och i världen. Länderna värnar om sina egna marknader först. Och det märks som tydligast nu under pågående kris. Visst, det är egoistiskt men en naturlig handling som handlar om att rädda sitt eget skinn först. Man är bara naiv om man tror något annat. I värsta fall får väl pengar plockas från utvecklingsfonderna till att bygga upp marknaden med igen.
Hur man än vrider och vänder sitter Sverige fast i skruvstädet. Kör man en arbetsinriktad politik måste det också betyda det. En sak jag har undrat över ganska länge är. - Snart sker stora pensionsavgångar som innebär massor av lediga tjänster. Varför inte redan nu fasa ut många av dem som bara väntar på sin tur att få ta evig semester. Och ersätta med ny och fräsch arbetskraft. Marknaden är ju full av människor som inget hellre vill än att börja jobba. - Varför sitta med benen i kors och invänta kaos?
Efter dokumentären ”Vem vill bli pensionär” insåg jag att någon pension lär det knappast bli. Och blir det nån lär jag i så fall svälta ihjäl. - Så är systemet utformat. Det är dags att börja se över vad som gäller. Jag har en privat pensionsförsäkring. Men som inte på långa vägar täcker in det jag ska leva av som åldring. Tur jag blev upplyst i ett tidigt skede. Det är ju f-n bättre att jobba svart och gömma undan pengarna i kudden istället. Sverige - en välfärdsstat, jo ja tackar!
Natten närmade sig snabbt en kolsvart morgon. Jag var inte direkt trött men inte heller såpass pigg att jag skulle orka läsa en bok. Bryggde fem koppar kaffe till. Satte på tv och kollade med rödsprängda ögon på gomorron Sverige. Som glädjande nog hade politikerfritt i soffan. - Och tur var det! Jag var inte upplagd för att höra en massa lögner och tomt prat.
Kämpade med att få i mig kaffet. I magen pågick ett inbördeskrig. Efter sammanlagt 17 koppar kaffe. Ett huvud fullt av tankar och ännu mera frågor. Men framförallt en skalle tom på svar. Kände jag mig privilegierad att jag inte hade ett jobb att gå till. Ja, jag riktigt njöt av det. Kände mig fri. Lyckligt av att ha besegrat en lite del av min fruktan. Ute började det ljusna. Termometern visade snudd på 20 minusgrader.
Utanför bråkade grannen (som jag inte känner) med bilen som vägrade att starta. Som förmodligen denna stund helst av allt hade velat ligga kvar i sängen. Kanske h*n hade ett möte att passa. Ett möte viktigt för karriären. En karriär som innebär ännu mera tider att passa. Morgonen led mot sitt slut, ett slut för mig, en början för någon annan.
Nerbäddad stirrade jag återigen i taket. Det där fula taket jag hatar att betrakta. Ett tak för mig, ett golv för nån annan. Jag blev allt tröttare. Kroppen stängdes ner bit för bit. Det sista jag mindes från morgon var ett roligt barndomsminnen. Ett minne som inte existerade nästa gång jag vaknade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar