I veckan träffade jag på en fantastiskt trevlig människa som också var arbetslös. Va härligt det var att prata med en person på samma våglängd utan att behöva skämmas eller bli arg. Diskussionen oss emellan handlade konstigt nog inte enbart om att vara arbetslös, utan även om livet i största allmänhet, och vad som får oss människor att hamna i olika situationer baserat på vägval eller helt ofrivilligt.
Att livets skola är en berg- och dalbana känner du, jag och alla till.
- Men finns det dolda optioner som triggar igång oss att skapa ett liv som går upp och ner, bara för att det ska vara så?
Innan jag blev arbetslös betraktade jag varenda dag som en kalender med luckor, utfyllnad och svarta hål i, och trivdes med det. De svarta hålen var tråkiga löpande uppgifter eller bättre uttryckt - lik -, som ingen i gruppen ville ha på sitt bord. Den med minst att göra enligt överenskommelse skulle ta hand om det, problemet var att aldrig nån hade minst göra. Mynnade oftast ut i ingenting och i värsta fall blev chefen uppringd av kunden som undrade vad som hänt. Men vanligast var att allt föll i glömska tills nästa tillfället.
Dagarna på jobbet kunde vara bra, mindre dåligt eller rent ut sagt – skit, men eftersom tryggheten fanns och lönen var hög hade jag sen länge sålt min själ till företaget.
- Så här är livet! - Allt kan inte vara bra jämt!
Tempot var oftast för högt veckorna igenom och långt över min egen kapacitet, men som alla andra på företaget, bet jag ihop, och stapplade vidare i samma gamla fotspår. Kalendern var konstant smockfull med möten som i de flesta fallen var bokade av andra utan min vetskap. En Kalendern som skulle vara helt öppen enligt företagets policy.
Inkorgen var som en tråkig riksdagsdebatt på tv som jag helst avstod från att öppna upp, om det inte var absolut nödvändigt. Privat mejl färgsatte dock inkorgen och var alltid på arbetet lika kul att läsa.
Vid min arbetsplatsen fanns det jämt en halvfull pappersmugg med pissljummet kaffe i från den äckliga och extremt skitiga kaffeautomaten, som i idag skulle fått mig att spy.
Jobbet var stillasittande och gav värk i axlar och rygg trots de bästa ergonomiska förutsättningarna som företaget prioriterade högt och satsade mycket tid och resurser på. Det var viktigt att vi - fotfolket - mådde bra – och kände oss stimulerade, hette det.
Gick några kurser och fick lära mig hur man skulle sitta på en stol framför en datorskärm, med rak rygg och kortare avstånd till skärmen. Att halvligga på stolen med med fötterna på skrivbordet var inget bra exempel. Men faktum var att just den ställningen fungerade för mig. Jag var/är vältränad och har/hade egentligen inga problem fysiologiskt. Hade jag själv fått bestämma, skulle jag föredragit att ligga på en säng med tangentbordet på magen och stirrat på en monitor i taket. Värken är borta sen länge, och berodde på andra orsaker än hur jag satt på en stol.
Vi alla har våra livsöden, och mitt just nu, är ett liv som arbetslös. Ett liv som är sämre än det jag hade. Visst är det skönt att stiga upp utan väckarklockans hjälp, att inte behöva passa tider, att ta dagen som den kommer etc. Men det finns ändå en tomhet som inte går att beskriva med ord, ett vakuum som får mig att vakna mitt i natten dyngsur av svett, ett ingenmansland med varken värme eller kyla,,,,,,,,,,. Allting känns så mitt i mellan, ingen glädje ingen sorg, knappt arg mest besviken, är den bästa förklaringen jag kan komma på.
På många sätt har jag blivit en annorlunda människa, är mera rak mot mig själv och förvränger inte tillvaron, som lätt kan hända mitt i karriären, åtminstone var det så för mig.
Är numera ganska skönt att rakryggad kunna stå för den jag är, behöver inte spela ett spel för att vinna andras vänskap. Den riktiga vänskapen går inte att köpa för pengar eller genom att spela på falska premisser.
Tror faktiskt jag har börjat älska mig själv av rätt orsak och anledning, för den jag är, och inte för den jag vill vara. När jag arbetade var jag alldeles för upptagen med mig själv och mitt ego, och såg inte det som fanns runt omkring, allting var utstakat och klart. Det var en väldigt liten värld, men en värld jag trivdes i. Idag är jag äldre men inte gammal, i bästa åldern om jag själv får bestämma, och det får jag! När jag ser till mig själv, vad jag har och det jag uträttat, är mitt liv inte så tokigt trots allt. Jag är så här långt nöjd med livet och det kan ingen, inte ens min värsta fiende eller arbetslösheten ta i från mig.
Mitt liv kommer bli bättre, det vet jag, men inte när. Jag har också börjat inse att vara arbetslös inte är en så stor grej som jag föreställt mig. Dagarna går om än lite mer innehållslösa, men dagar är dagar oavsett substans. Det är med jobb som med allting annat här i livet, lider när man inte har ett - och vill helst slippa när man har ett. Människan drivkraft är stark, en kraft som leder till lyckliga stunder men också till nederlag, beskrivs bäst som - ”livets berg- och dalbana”
Så, för mig har livet börjat, en start där jag tror på framtiden och mig själv. Arbetslösheten har gjort mig starkare av att vara svagare, konstigt nog. Men den som inte kan gråta kommer heller aldrig att utvecklas. Det handlar om balans!!!!
”Som man bäddar får man ligga” passa bra men ännu bättre fungerar
”Som man ligger får man bädda” som kanske ger en viss förståelse hur det är att vara arbetslös.
-------------------------------------------------------------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar