En som oförtjänt hamnat i utanförskap.
[INSÄNDARE] Som arbetslös i några år har jag synat den hemska baksida som råder i Sverige, en välfärdsstat med trygghet, harmoni och potential - ”under förutsättning att viljan finns” för den enskilde att utvecklas. Men hittills har mina egna upplevelser varit raka motsatsen, dvs. myndigheter som slår undan benen på den som behöver hjälp”, blytung byråkrati som får den mest ambitiöse att somna, idiotiska åtgärdspaket som fullständigt åsidosätter mänskliga värderingar. Kan nämna att jag tidigare inte varit arbetslös.
Sanningen är den, att vara arbetslös innebär inte per automatik att hjälpen existerar, trots att skatter och avgifter betalats in under många många år. Det som sägs eller utlovas i politiska sammanhang är oftast substanslöst och leder ej nån vart. Det är roande att se statsråd i media nästan slår knut på sig själv när de måste förklara sig. Arbetsmarknadsministern uttryckte dock endast - ”Det kommer bli två riktiga skitår” för att sen gå ide. Finns säkert ett stort mörkertal av individer bland de arbetslösa som helt tappat livsgnistan och inte kommer tillbaks.
Arbetsförmedlingen förnedrade mig så till den grad att jag självmant stoppad ersättningen från A-kassan. Förstod också att chansen att en arbetsgivare skulle vara intresserad av det vrak jag hade blivit tack vare arbetsförmedlingen, var så gott som obefintlig. Kunde inte gjort annorlunda, det var ett genomtänkt beslut som mina sista krafter gick åt till att ta.
Jag har blivit vingklippt av arbetsförmedlingen men även av ansvariga statsråd och chefer som inte vill ta del av verkligheten jag som arbetslös lever i. Mina många brev som detaljerat beskriver vad jag råkat ut för har ännu inte genererat några svar. Mår så dåligt av att berörda statsråd hellre lägger locket på än lyssnar till mina hjälplösa rop på hjälp. I mediesammanhang lovar oftast politiker guld och gröna skogar med nya åtgärdspaket och reformer, men de positiva effekterna uteblir, varför? De som besitter höga positioner och funktioner i samhället har inte den blekaste av hur verkligheten ser ut, och det är absolut inget nytt fenomen, så har det alltid varit. Men de skjuter sig i foten och skapar bara det stora förakt dom själva förtjänar. Det borde inte i ett så litet land som Sverige är vara så komplicerat att sätta sig in i verkligheten, för de som styr.
Inom politiken finns det alldeles för många som ska vara med och bestämma och innebär att betydande beslut som är viktiga för nationen ges lägre prioritet gentemot andra ganska oviktiga frågor på agendan. Egentligen är det skrämmande att den som ljuger mest i en politisk debatt är den som segrar. Politiker av idag verkar ha en kognitiva störning och har ingen aning vad som existerar utanför kostymen eller för den delen även klänningen. Verkar finnas större intresse att exponera sig i den nyinköpta slipsen eller dressen för likasinnade inom etablissemanget.
Bert Karlsson gjorde en gång i tiden en rolig tolkning av politiker.
Politiker påminner om krokodiler. De har stora käftar men inga öron.
Jag hamnar på gatan inom en snar framtid och det är min verklighet, en verklighet beslutfattare i Sverige inte vill kännas vid. Nästa år är det val igen och då kommer det ena partiet efter det andra ljuga oss väljare fulla med förbättringar som är skräddarsydda för var och en. Vad som än sker är det alldeles för sent för min del. Är i min bästa ålder men vägen tillbaka i och med att jag snart också står utan bostad, är för lång och brant. För inte så länge sen var jag höginkomsttagare och hade en lovande karriär och nu är allt borta. Det gick fort! Regeringens många misstag och felsatsningar har inte enbart drabbat arbetslösa och sjuka, hela nationen har tagit skadat av det här, som på sikt påverkar alla.
Vid valet 2006 röstade jag på moderaterna som jag ansåg vara det enda partiet med bästa alternativen för marknaden och för att det var ett parti synkroniserat med verkligheten. Blev även smått imponerad av regeringens gemensamma politik som hade en sammansättning av ett tänkande som var modernt och hungrigt men ändå kontrollerat. Likt ett framgångsrikt företag med välmående individer och en bra struktur. Uteslutande var dock att allianspartierna hade ett färdigt koncept kring arbetslinjen som skulle skapa fler jobb och få fler i arbete. Har alltid själv ansett att arbete stärker och bidrag stjälper, så mitt val var inte alls svårt. Visste dock inte vid tillfället att jag skulle ge glöd åt min egen undergång. Jag blev ett vrak, en långtidsarbetslös utan ersättning som hamnade i utanförskap med en livsgnista nere på noll.
Skulle inte alliansregeringen förändra marknaden, göra den mer flexibel och rörlig, göra det lättare för företag att anställa? Just för att människor inte skulle bli långtidsarbetslösa eller hamna i utanförskap!
Visst låter det fint!!
Rätten att bestämma över sitt eget liv, rätten till ett arbete att gå till?????????
Finanskrisen.
Tänk om regeringen kunde skylla allt på finanskrisen, men det kan dom inte. Inom politikens värld är allt mycket genomtänkt, finanskrisen kom knappast som en överraskning. Ok! omfattningen kunde ingen förutspå. Om stödåtgärder använts i tidigare skede hade utfallet varit mer positivt, tror jag. Finland har idag lägre arbetslöshet än Sverige, som säger en hel del om det läget vi befinner oss i, tror inte det har hänt tidigare. För att inte prata om ungdomsarbetslösheten där vi nästan leder ligan hela Europa. Någonstans i floran av genomtänkta idéer blev det helt fel. Vad jag menar är att arbetslinjen alliansregeringen vann valet på, borde fungerar bättre trots finanskrisen. Det är inte säkert att socialdemokraternas bidragspolitik inneburit fler arbetslösa. Nu är jag inte socialdemokrat, men tror som många andra att arbetslinjen krymper marknaden och minskar antalet lediga jobb. Statsministern uttrycker ofta att han inte vill köra i diket med skattebetalarnas pengar men är det inte istället så att han styrt ner hela riket i diket.
Regeringen har på senare tid börjat använda sig av sosse-inriktad politik och öppnat upp bidragsbörsen igen. Råder kaos i lägret?.
Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.
De absolut sämsta myndigheterna måste utan tvekan vara AF och FK. Så fort bördan ökar brakar respektive modell ihop. Det regnar konstant pengar okontrollerat över dessa myndigheter men ger ingen avkastning. Nu får AF ett tillskott på 2000 st nya handläggare som ska tackla den växande arbetslösheten. Som vanligt låter det överdrivet bra men kommer eventuellt visa sig vara en av många felsatsningar. Rensa bort ogräset på toppen istället. Det finns nog där en hel del resurser på den nivån som endast värmer upp sin egen stol samt använder nätet enbart i syfte att läsa expressen eller aftonspyan.
Skämt! Alá Svensk modell.
Rekrytera samtliga öppet arbetslösa till arbetsförmedlingen som sina egna handläggare, läkare och patient i ett. Den arbetssökande blir även sin egen handläggare, problemet är löst.
Skulle inte bli ett dugg förvånad om dessa tankegångar fanns. De mest blåögda och naiva politiker i världen, finns i Sverige.
Näringsministern har under mandatperioden mest suttit på sin pinne och kacklat likt en papegoja. Drömmen för många att starta eget har med förd politik blivit ännu krångligare och mer distanserat. NM visar återigen att det inte räcker med att bara prata, det måste finnas styrka och handlingskraft också. Undra om näringsministern blev fastlimmad på en gren så drömmen om att prova vingarna gick i kras? Konkurserna för småföretag ökar igen, så kanske var det bra trots allt att det blev en papegoja som fick jobbet som näringsminister.
Valgegga.
Ska bli intressant att följa valrörelsen nästa år som lär vara fylld med överdrivna vallöften grundade på lögner. Det är numera okej att ljuga helt öppet som den nuvarande regeringen bär skulden för. Vad blir det, bidrags- eller jobblinjen? Som att välja mellan tomma löften och lögner. I bästa fall lär jag tillbringa valnatten på ett härbärge med tv-apparat.
jobba svart.
Att arbeta svart i Sverige är i stort självklart för den som inte kan få nåt annat. Vad är meningen med hög inkomstskatt när syftet inte är att motverka arbetslöshet och utanförskap. Jag känner själv att den ofantliga summa jag betalat in, inte kommer mig till undsättning, nu när behovet är som störst. Varför betala in skatter och avgifter till ett välfärdssystem som inte ger tillbaka någonting. Sjukvård och socialbidrag får man ändå, utan att betala skatt.
Fragment av det jag blivit utsatt för av den Svenska välfärdsmodellen.
Ersättningen från A-kassan dröjde fem månader from anmälningsdagen. Vid tidpunkten var det också omöjligt att nå handläggare både via mejl och telefon.
Strul mellan A-kassan och försäkringskassan. Blev helt utan ersättning i en hel månad. Fick tillslut rätt men som arbetslös blev jag lidande helt i onödan. Vad trodde de? Att en nettoinkomst på ca 10000kr/mån skulle räcka under två månader.
Fackförbundet försökte lura mig på inkomstgarantin genom att förneka mitt medlemskap hos dem, som jag varit i många år. Löste sig dock, när de blivit överbevisade.
Det jag tagit upp här i bloggen är endast en bråkdel av vad jag utsatts för, finns mycket mer kan jag lova. Är det meningen att fullt friska människor i ett välfärdsland ska behandlas på detta vis?
Var finns all hjälp? Vem är ansvarig?
Själv har jag kommit underfund med att frågorna inte går att besvara.
